Att forska på dumhet är onekligen annorlunda men Robert J. Sternberg har gjort ett djärvt försök. Han har givit ut en bok i ämnet med titeln: Why Smart People Can Be So Stupid, (Yale University Press).
Motsatsen till dumhet
I boken konstaterar han att motsatsen till dumhet inte är intelligens eller hög IQ. Gigantiska dumheter, särskilt offentliga, iscensätts nämligen många gånger av människor med erkänt hög intelligens. Författaren menar att dumhetens motpol istället är visheten och vishet definierar han som förmågan att hantera kunskap för ett, i allmän mening, positivt syfte.
Sternberg utvecklar en teori om ”asymmetrisk dumhet”. Han menar att i annars smarta och begåvade människors psyken existerar domäner där enfalden härskar. Dessa domäner verkar växa till som vore de i ett mentalt drivhus. Vad han faktiskt säger är att endast riktigt smarta personer kan begå verkligt avancerade dumheter.
Fyra mänskliga tillkortakommanden
Ursprunget till hans forskning är grubblerier över offentlig (oftast amerikansk) dårskap. Hur kommer det sig att Richard Nixon överhuvudtaget blev inblandad i Watergate-skandalen och i mörkläggningen efteråt? Vad tänkte Bill Clinton på när han offentligt återanvände ett beteende som inte ens var intelligent när han provade det privat? Vad rörde sig under hjässorna på dem som styrde Enron? Trodde Enroncheferna verkligen att de i längden skulle klara sig?
Författaren filosoferar över fyra mänskliga villfarelser som gror i dessa mentala drivhus. Var och en av dessa villfarelser har kraft nog att suga in oss i de mest brydsamma av situationer.
1. Den egocentriska villfarelsen.
Föreställningen om att livet kretsar runt en själv eftersom man är så smart.
2. Villfarelsen om genialitet.
Föreställningen om att man begriper mer än andra.
3. Villfarelsen om omnipotens.
Föreställningen om att kombinationen av de båda tidigare villfarelserna medför en rättighet att göra nästan vad som helst.
4. Villfarelsen om osårbarhet.
Föreställningen om att vara oangripbar eftersom en överlägsen begåvning medför att man står över kritik och andra livets futtigheter.
Två olika sorters dumhet
Vilka människor löper då störst risk att begå dumheter? Besynnerligt nog både de med hög intelligens och de som är rejält dumma. De förstnämnda, säger Sternberg, eftersom de är så smarta och de sistnämnda eftersom de saknar kapacitet att fatta hur dumma de är.
Smarta människor använder ofta sin intelligens till att isolera sig ifrån omvärlden och därigenom också ifrån uppriktig och ärlig feedback. De omger sig helst med ja-sägare som enbart säger sådant som de vill höra. Ingen i deras omgivning utmanar således de fyra villfarelserna. Dessa kan därför växa till för att slutligen helt ta över och dominera dem. Ett mycket stort antal kända personer har demonstrerat detta fenomen menar han.
Nixon kan ha varit en mycket intelligent person. Clinton var mycket begåvad i många hänseenden utom i kvinnoaffärer. Enroncheferna var kanske skickliga yrkesmän och intelligenta personer, men när de gavs chansen att plundra ett bolag så tog de den, menar Sternberg
Människor missar ofta möjligheten till lärdom, fortsätter han. Ingen vill ju verka dum och ingen vill visa att man inte fattar. Därför gör vi istället återkommande misstag men använder sedan gärna vår intelligens i olika cover-up arrangemang. Det bästa sättet att undvika att göra dumheter är därför att inte vara rädd för att verka dum.
På frågan om vad det dummaste Sternberg själv har gjort i sitt liv tänker han ett tag men säger till slut: ”Att besvara en sådan fråga skulle vara det mest korkade jag någonsin gjort.”
Kan man bli mer förbryllad?
