Vad man däremot kan göra för en annan människa är att erbjuda tillfällen för personlig utveckling. Sedan hänger allt på om människan ifråga vill och kan dra nytta av möjligheterna.
Någon har liknat personlig utveckling vid en djungelmarsch. Man kan bereda vägen med en machete och hugga ut en gata i djungeln för den andre. Men gå, – det måste personen själv göra.
Personer som inte anser att de behöver utvecklas, utvecklas inte heller. Personer som är nöjda med sig själva utvecklas bara långsamt och genom att omständigheterna tvingar dem.
Personer som inte alltid är helt nöjda med sig själva, och som nyktert erkänner det, vill bli bättre, vill överkomma, och har därför möjlighet att utvecklas. De tar oftast allvarligt på den feedback som livet och andra ger dem.
Människosynen är också viktig. Personer som tycker att ”man-är-som-man-är” ger ju inte sig själva något utrymme för utveckling.
(Vi har gjort en motsägelsefull iakttagelse när det gäller ledare. Mediokra ledare är oftast tveksamma till utvecklingsinsatser och ovilliga att acceptera obekväm feedback som inte är inlindad. Ledare som däremot redan är bra, nappar som regel på allt som kan utveckla dem och efterfrågar själva feedback. Alldeles särskilt efterfrågar de rak och ärlig feedback som inte är tillrättalagd.)
För att underlätta för en annan människa att utvecklas kan man gå före, man kan övertyga, utmana, uppmuntra, stödja, visa och undervisa.
För att kunna utvecklas behöver man vilja utvecklas. Man behöver dessutom mod att pröva nya vägar och nya hållningssätt. Men framför allt måste man exponera sig för nya situationer och anta utmaningar. Man måste alltså nyfiket göra sådant som man aldrig har gjort förut. Endast då kan man tänja de invanda personliga begränsningarna.
Självklart, eller hur?
